Jump to content

អ្នកប្រើប្រាស់:Trezoo/ចក្រភពរ៉ូម៉ាំងពិសិដ្ឋ

ពីវិគីភីឌា
ចក្រភព​រ៉ូម៉ាំងពិសិដ្ឋ
Sacrum Imperium Romanum (Latin)
Heiliges Römisches Reich (German)

ចក្រភព​រ៉ូម៉ាំង​ពិសិដ្ឋ
អាល្លឺម៉ង់
Sacrum Imperium Romanum Nationis Germanicae (Latin)
Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation (German)

800/962[lower-alpha ១]–1806
Flag of Holy Roman Empire
Imperial Banner
(រ. 1430–1806)
{{{coat_alt}}}
Coat of arms
(15th-century design)
The Holy Roman Empire at its greatest territorial extent imposed over modern borders, រ. 1200–1250
The Holy Roman Empire at its greatest territorial extent imposed over modern borders, រ. 1200–1250
ស្ថានភាព{{#if: | |
ធានីMulticentral[]
ភាសាទូទៅ German, Medieval Latin (administrative/liturgical/ceremonial)
Various[lower-alpha ៣]
សាសនា
Various official religions:
Roman Catholicism (1054–1806)[lower-alpha ៤]
Lutheranism (1555–1806)
Calvinism (1648–1806)
រដ្ឋាភិបាលElective monarchy
Mixed monarchy (after Imperial Reform)[១៤]
Emperor 
▪ 800–814
Charlemagne[lower-alpha ១] (first)
▪ 962–973
Otto I
▪ 1519–1556
Charles V
▪ 1792–1806
Francis II (last)
នីតិបញ្ញត្តិImperial Diet
សម័យកាលប្រវត្តិសាស្រ្តMiddle Ages to early modern period
25 December 800
▪ East Frankish Otto I is crowned Emperor of the Romans
2 February 962
▪ Conrad II assumes crown of the Kingdom of Burgundy
2 February 1033
25 September 1555
24 October 1648
1648–1789
2 December 1805
6 August 1806
ក្រឡាផ្ទៃ
1150[lower-alpha ៥]១១០០០០០ គ.ម (៤២០០០០ ម៉ាយ ក.)
ប្រជាជន
▪ 1700[១៥]
23,000,000
▪ 1800[១៥]
29,000,000
រូបិយវត្ថុMultiple: thaler, guilder, groschen, Reichsthaler
Preceded by
Succeeded by
East Francia
Kingdom of Italy
Carolingian Empire
Confederation of the Rhine
Austrian Empire
Kingdom of Prussia
Old Swiss Confederacy
Kingdom of Sardinia
Duchy of Savoy
Dutch Republic
Kingdom of France

ចក្រភព​រ៉ូម៉ាំង​ពិសិដ្ឋ គឺ​ជា​រដ្ឋ​នៅ​អឺរ៉ុប​មួយ​ដែល​ចាប់​កំណើតនៅឆ្នាំ ៩៦២ (ការ​គ្រង​រាជ្យ​របស់ អុតតុងទី១) ដល់​ឆ្នាំ ១៨០៦ (ការ​ដាក់​រាជ្យ​របស់ ហ្វ្រង់​ស្វ័រ​ទី​២)។ រដ្ឋ​នេះ​ជា​រដ្ឋ​មួយ​ដ៏​មាន​ឥទ្ធិពល​នៅ​ក្នុង​​មជ្ឈិម​សម័យ​នៃ​ទ្វីប​អឺរ៉ុប។ ការ​បញ្ចប់នូវ​រដ្ឋ​មួយ​នេះ​បាន​ធ្វើ​ឱ្យ​លេច​ឡើង​នូវ​ចក្រភព​អូទ្រីស (ចក្រភព​អូទ្រីស-ហុងគ្រី ចាប់​ពី​ឆ្នាំ ១៨៦៧) និង​សហព័ន្ធ​រ៉ាំង

ពាក្យ​ថា «​ពិសិដ្ឋ» ត្រូវ​បាន​បន្ថែម​នៅ​ឆ្នាំ ១១៥៧[១៦][១៧] ក្នុង​រាជ្យ​របស់ ហ្វ្រេដេរិក បាបារុស ដើម្បី​បង្ហាញ​ថា​អធិរាជ​នៃ​ចក្រភព​មួយ​នេះ​គ្រង​រាជ្យ​ដោយ​មាន​ការ​ទទួល​ស្គាល់​ពី​ព្រះ​ជា​ម្ចាស់​ផ្ទាល់។ ពាក្យ «រ៉ូម៉ាំង» ត្រូវ​បាន​ប្រើប្រាស់​ដំបូង​នៅ​ឆ្នាំ ១១៨៤[១៦] និង​ប្រើ​ជាប់​រហូត​ចាប់ពី​ឆ្នាំ ១២៥៤។ អធិរាជ​នៃ​ចក្រភព​មួយ​នេះ​មាន​នាម​ជា​ផ្លូវ​ការ «អធិរាជ​នៃ​រ៉ូម៉ាំង» ដើម្បី​ចង់​បង្ហាញ​ថា​ពួក​គេ​ជា​អ្នក​បន្ត​វេន​ពី​ចក្រភព​រ៉ូមាំង​ខាង​លិច​ដែល​ដួល​រលំ​នៅ​ឆ្នាំ ៤៧៦។

ដំណើរការកំណែទម្រង់ចក្រភពនៅចុងសតវត្សទី១៥ និងដើមសតវត្សទី១៦ បានផ្លាស់ប្តូរចក្រភព ដោយបង្កើតឱ្យមានប្រព័ន្ធស្ថាប័នដែលបានបន្តស្ថិតស្ថេររហូតដល់ការរលំរលាយចុងក្រោយរបស់ខ្លួននៅសតវត្សទី១៩។ នៅថ្ងៃទី៦ ខែសីហា ឆ្នាំ១៨០៦ អធិរាជ ហ្វ្រង់ស័្វរទី២ (Francis II) បានដាក់រាជ្យ និងបានរំលាយចក្រភពជាផ្លូវការ បន្ទាប់ពីការបង្កើតនូវសហព័ន្ធរ៉ាំង (Confederation of the Rhine) ដោយអធិរាជបារាំង ណាប៉ូឡេអុង ពីរដ្ឋចំណុះអាល្លឺម៉ង់ដែលស្មោះស្ម័គ្រនឹងបារាំង។

ការ​កកើត​​នៃ​ចក្រភព​រ៉ូម៉ាំង​ពិសិដ្ឋ

[កែប្រែ]

ចក្រភពការ៉ូឡាំងហ្ស៊្វាង​ពី​ឆ្នាំ​ ៨១៤ (ការ​សោយទិវង្គត​របស់​សាឡឺម៉ាញ) ដល់ឆ្នាំ ៨៤៣ (សន្ធិសញ្ញា​វែរដាំង)

[កែប្រែ]
ការបែងចែកអាណាចក្រការ៉ូលីនជីន (Carolingian) នៅសន្ធិសញ្ញាវ៉ែរដាំង ក្នុងឆ្នាំ៨៤៣។

មុនការសោយទិវង្គតរបស់ព្រះចៅអធិរាជ សាឡឺម៉ាញ (Charlemagne) នៅឆ្នាំ ៨១៤ ចក្រភពការ៉ូឡាំងហ្ស៊្វាង (Carolingian Empire) ដែលទ្រង់បានស្ថាបនាឡើងនៅឆ្នាំ ៨០០ បានឆ្លងកាត់ការបែងចែក និងការបង្រួបបង្រួមឡើងវិញជាច្រើនលើក រវាងបុត្ររបស់ទ្រង់នៅឆ្នាំ ៨០៦[១៨]។ ការបែងចែកក្នុងចំណោមបុត្រាៗរបស់អ្នកគ្រប់គ្រងបែបនេះ ត្រូវបានចែងនៅក្នុងច្បាប់ហ្វ្រង់ (Frankish law) ហើយមិនមែនមានន័យថាជាទីបញ្ចប់នៃឯកភាពរបស់ចក្រភពនោះទេ ដោយហេតុថា គោលនយោបាយរួម ក៏ដូចជាការបង្រួបបង្រួមនាពេលអនាគតរវាងបណ្តាផ្នែកផ្សេងៗដែលបានបែងចែក គឺនៅតែអាចធ្វើទៅបាន។

មាន​ការ​ចែង​ទុក​ជា​ពិសេស​ថា ប្រសិនបើ​កូន​ណា​ម្នាក់​ស្លាប់​ដោយ​គ្មាន​កូនចៅ ចំណែក​របស់​គាត់​ត្រូវ​វិល​ទៅ​រក​បងប្អូន​ប្រុស​ណា​ម្នាក់​របស់​គាត់។ ដូច្នេះ កេរមរតក​របស់​ព្រះចៅ​សាលឺម៉ាញ​បាន​ធ្លាក់​ទាំងមូល​ទៅ​លើ​ព្រះចៅ ល្វី ឡឺ ពីយឺ (Louis le Pieux)[១៨] នៅពេលដែល​ព្រះអង្គម្ចាស់ សាល (Charles) និង ប៉េប៉ាំង (Pépin) បាន​សុគត។

សន្ធិសញ្ញាវែរដាំង ឆ្នាំ៨៤៣ បាន​ដោះស្រាយ​នូវ​ការ​បែង​ចែក​ទឹក​ដី​ថ្មី​មួយ​រវាង​ចៅប្រុស​ទាំង​បី​របស់​ព្រះចៅសាលឺម៉ាញ (Charlemagne) ៖

ចក្រភពការ៉ូឡាំងហ្ស៊្វាងបន្ទាប់​ពី​សន្ធិសញ្ញា​វែរដាំង (៨៤៣-៩២១)

[កែប្រែ]

នៅពេលដែលព្រះចៅ សាល ឡឺ គ្រោស (Charles le Gros) អធិរាជនៃចក្រភពខាងលិច ចាប់ពីឆ្នាំ ៨៨១ ត្រូវបានទម្លាក់ចេញពីរាជ្យនៅឆ្នាំ ៨៨៧ ដោយសភាជាន់ខ្ពស់នៃពួកឥស្សរជននៃនគរហ្វ្រង់សីខាងកើត (East Francia), មួយផ្នែកដោយសារតែអសមត្ថភាពរបស់ទ្រង់ក្នុងការវាយបណ្ដេញពួកន័រម៉ង់ (Normans)[១៨] ដែលបានលុកលុយបំផ្លិចបំផ្លាញព្រះរាជាណាចក្រ, គឺចាប់ពីពេលនោះមក គ្មានមេដឹកនាំណាម្នាក់ទៀតនៃដែនដីផ្សេងៗនៃអតីតចក្រភពការ៉ូលីនជាន (Carolingian Empire) ត្រូវបានជ្រើសរើសជាអធិរាជនោះទេ។

នៅពេលនោះ តំបន់ផ្សេងៗបានចាប់ផ្ដើមជ្រើសរើសស្ដេចផ្ទាល់ខ្លួន ហើយស្ដេចទាំងនេះភាគច្រើនមិនមែនជាសមាជិកនៃរាជវង្សការ៉ូឡាំង (Carolingian) ទៀតទេ។ ភាពបែកបាក់ និងការបែងចែកដែនដីក្នុងចក្រភពក៏កាន់តែច្បាស់ឡើងៗ[១៩]។ ទន្ទឹមនឹងនេះ សង្គ្រាមដណ្ដើមអំណាចក្នុងរាជវង្សការ៉ូឡាំងផ្ទាល់ បានធ្វើឲ្យចក្រភពធ្លាក់ចូលទៅក្នុងសង្គ្រាមស៊ីវិល។ ជាលទ្ធផល ចក្រភពបានបាត់បង់សមត្ថភាពក្នុងការការពារខ្លួនពីការឈ្លានពានពីខាងក្រៅ។ កង្វះឯកភាពក្នុងរាជវង្សនេះ[១៨] បានបណ្ដាលឲ្យចក្រភពបែកខ្ញែកទៅជាដែនដីតូចៗជាច្រើន (ឧទាហរណ៍៖ ដែនដីរបស់កុង (County), ដែនដីរបស់ឌុក (Duchy) ជាដើម)។ ដែនដីទាំងនេះស្ថិតនៅក្រោមអំណាចរបស់ពួកអភិជន ឬស្ដេចត្រាញ់តាមតំបន់ ដែលភាគច្រើនលើសលប់ទទួលស្គាល់អំណាចស្ដេចធំ (suzerain) របស់ខ្លួនត្រឹមតែក្នុងនាម ឬជាផ្លូវការប៉ុណ្ណោះ។

នៅឆ្នាំ ៨៨៨ ភាគកណ្ដាលនៃចក្រភពបានបែកបាក់ បង្កើតបានជារាជាណាចក្រតូចៗឯករាជ្យជាច្រើន។ ក្នុងនោះរួមមាន បួរហ្គូញលើ (Haute-Bourgogne) បួរហ្គូញត្រង់ហ្ស៊ូរ៉ាន (Bourgogne Transjurane) និងអ៊ីតាលី។ ចំណែកឯតំបន់ឡូរ៉ែន (Lorraine) ត្រូវបានបញ្ចូលទៅភាគខាងកើត ក្លាយជារាជាណាចក្រចំណុះ។ ស្តេចនៃរាជាណាចក្រថ្មីទាំងនេះ បានឡើងកាន់អំណាចដោយសារការគាំទ្រពីពួកអភិជនក្នុងតំបន់ ប្រឆាំងនឹងអ្នកទាមទាររាជ្យពីខ្សែរាជវង្សការ៉ូឡាំងហ្ស៊ាំង (Carolingiens)។ នៅភាគខាងកើត ពួកអភិជនក្នុងតំបន់បានជ្រើសរើសតែងតាំងពួកឌុក (Ducs) ឱ្យកាន់អំណាច។ ស្ថានភាពបានផ្លាស់ប្តូរនៅឆ្នាំ ៩១១ នៅពេលដែល ល្វីស ឡង់ហ្វង់ (Louis l'Enfant) ដែលជាស្តេចពីខ្សែរាជវង្សការ៉ូឡាំងហ្ស៊ាំងចុងក្រោយបង្អស់នៃហ្វ្រង់ស៊ីខាងកើត (Francie orientale) បានសោយទិវង្គត។ ការណ៍នេះបានបញ្ចប់ខ្សែរាជវង្សការ៉ូឡាំងហ្ស៊ាំងនៅភូមិភាគខាងកើត[១៩]។ ហ្វ្រង់ស៊ីខាងកើតស្ទើរតែបែកបាក់ដូចហ្វ្រង់ស៊ីកណ្ដាល (Francie médiane) ទៅហើយ។ ប៉ុន្តែការបែកបាក់នេះត្រូវបានបញ្ចៀស ដោយសារពួកមន្ត្រីជាន់ខ្ពស់នៃរាជាណាចក្របានជ្រើសរើស កុងរ៉ាដទី១ (Conrad Ier) ឱ្យឡើងសោយរាជ្យ។ ទោះបីជា កុងរ៉ាដ មិនមែនជាសមាជិកនៃរាជវង្សការ៉ូឡាំងហ្ស៊ាំងក៏ដោយ ទ្រង់នៅតែជាជនជាតិហ្វ្រង់ (Franc) នៃខ្សែត្រកូលកុងរ៉ាដាំង (Conradiens)។ ចំណុចរបត់សំខាន់មួយទៀតបានកើតឡើងនៅឆ្នាំ ៩១៩ នៅហ្វ្រ៊ីតស្លារ (Fritzlar)។ ពេលនោះ ឌុកនៃសាក់សុីនី (Saxe) ព្រះនាម ហង់រី ល័រសឺឡឺ (Henri l'Oiseleur) ត្រូវបានជ្រើសតាំងជាស្តេចនៃហ្វ្រង់ស៊ីខាងកើត។ ទ្រង់គឺជាបុគ្គលដំបូងគេដែលមិនមែនជាជនជាតិហ្វ្រង់ ដែលត្រូវបានជ្រើសរើសឱ្យឡើងសោយរាជ្យ[១៨]។ ចាប់ពីពេលនោះមក អំណាចលើចក្រភពលែងស្ថិតក្នុងកណ្ដាប់ដៃរាជវង្សតែមួយទៀតហើយ។ ផ្ទុយទៅវិញ ពួកមន្ត្រីជាន់ខ្ពស់ ពួកអភិជន និងពួកឌុក បានក្លាយជាអ្នកដែលមានអំណាចសម្រេចក្នុងការជ្រើសរើសព្រះមហាក្សត្រ។

នៅខែវិច្ឆិកា ឆ្នាំ ៩២១ ព្រះបាទ ហង់រីទី១ (Henri Ier) ដែលជាស្តេចនៃហ្វ្រង់ស៊ីខាងកើត (Francie orientale) និងព្រះបាទ សាល ឡឺ សាំ (Charles le Simple) ដែលជាស្តេចនៃហ្វ្រង់ស៊ីខាងលិច (Francie occidentale) បានទទួលស្គាល់អំណាចគ្នាទៅវិញទៅមកតាមរយៈសន្ធិសញ្ញាប៊ន (Traité de Bonn)[២០]។ ចាប់តាំងពីពេលនោះមក ព្រះបាទហង់រីទី១ មានសិទ្ធិប្រើប្រាស់គោរមងារជា «ស្តេចនៃពួកហ្វ្រង់ខាងកើត» (Rex Francorum orientalium)។ យូរៗទៅ ព្រឹត្តិការណ៍នេះបានរួមចំណែកធ្វើឱ្យហ្វ្រង់ស៊ីខាងកើតក្លាយទៅជារដ្ឋមួយឯករាជ្យ និងមានស្ថិរភាព។ ការណ៍នេះកើតឡើង ទោះបីជាចក្រភពហ្វ្រង់ទាំងមូលកំពុងបែកបាក់ក៏ដោយ។ ស្ថិរភាពរបស់ហ្វ្រង់ស៊ីខាងកើតក៏ត្រូវបានពង្រឹងដោយការបង្រួបបង្រួមនៃប្រជាជនជែរម៉ានិក (peuples germaniques) ដែលនិយាយគ្រាមភាសាទូដេស្ក (dialectes tudesques) ខុសពីពួកហ្វ្រង់ខាងលិចដែលនិយាយគ្រាមភាសារ៉ូម៉ាំង (dialectes romans)។

ចំណាំ

[កែប្រែ]
  1. ១,០ ១,១ ១,២ Some historians refer to the beginning of the Empire as 800, with the coronation of Frankish king Charlemagne ("Charles the Great").[] Others refer to the beginning as the coronation of Otto the Great in 962.[]
  2. Regensburg, seat of the 'Eternal Diet' after 1663, came to be viewed as the unofficial capital of the Empire by several European powers with a stake in the Empire – France, England, the Netherlands, Russia, Sweden, Denmark – and they kept more or less permanent envoys there because it was the only place in the Empire where the delegates of all the major and mid-size German states congregated and could be reached for lobbying, etc. The Habsburg emperors themselves used Regensburg in the same way. (Härter 2011, pp. 122–123, 132)
  3. German, Low German, Italian, Czech, Polish, Dutch, French, Frisian, Romansh, Slovene, Sorbian, Yiddish and other languages. According to the Golden Bull of 1356 the sons of prince-electors were recommended to learn the languages of German, Latin, Italian and Czech.[១៣]
  4. According to the perspective of the Eastern Orthodox Church, before the ទំព័រគំរូ:C. Great Schism of 1054 (a gradual process), the Holy Roman Empire (along with the rest of Western Europe) was Orthodox Christian, being under the ecclesiastical jurisdiction of the Patriarchate of Rome before Pope Leo IX broke communion with the other churches. As a prime example, Emperor Henry II (†1024) ruled the state and died shortly before the Schism, yet is venerated as a Saint by both Catholics and Orthodox.
  5. German "Roman" Empire: Due to feudal organization the realm controlled by the emperor is hard to define, much less measure. It is estimated to peak around 1050 at about 1.0 Mm2. (Taagepera 1997, p. 494)

ឯកសារយោង

[កែប្រែ]
  1. "Charlemagne | Holy Roman emperor". Encyclopædia Britannica Online. Retrieved 16 October 2023.
  2. Kleinhenz 2004, p. 810; "Otto can be considered the first ruler of the Holy Roman Empire, though that term was used until the twelfth century".
  3. von Aretin, Karl Otmar Freiherr (31 December 1983). "Das Reich ohne Hauptstadt? Die Multizentralitat der Hauptstadtfunktionen im Reich bis 1806". Hauptstädte in europäischen Nationalstaaten: 5–14. DOI:10.1515/9783486992878-003.
  4. Brady 2009, p. 211.
  5. Pavlac & Lott 2019, p. 249.
  6. Wissenschaften, Neuhausener Akademie der (2021) (ជាde). Beiträge zur bayerischen Geschichte, Sprache und Kultur. BoD – Books on Demand. p. 106. ល.ស.ប.អ. 978-3-0006-9644-2. 
  7. Schmitt, Oliver Jens (2021) (ជាde). Herrschaft und Politik in Südosteuropa von 1300 bis 1800. Walter de Gruyter GmbH & Co KG. p. 659. ល.ស.ប.អ. 978-3-1107-4443-9. 
  8. Buchmann, Bertrand Michael (2002) (ជាde). Hof, Regierung, Stadtverwaltung: Wien als Sitz der österreichischen Zentralverwaltung von den Anfängen bis zum Untergang der Monarchie. Verlag für Geschichte und Politik. p. 37. ល.ស.ប.អ. 978-3-4865-6541-6. 
  9. Klopstock, Friedrich Gottlieb (1974) (ជាde). Werke und Briefe: historisch-kritische Ausgabe. W. de Gruyter. p. 999. https://books.google.com/books?id=pw9cAAAAMAAJ។ បានយកមក 6 February 2022. 
  10. Pihlajamäki, Heikki; Dubber, Markus D.; Godfrey, Mark (2018) (ជាen). The Oxford Handbook of European Legal History. Oxford University Press. p. 762. ល.ស.ប.អ. 978-0-1910-8838-4. https://books.google.com/books?id=dg5jDwAAQBAJ&pg=PT762។ បានយកមក 6 February 2022. 
  11. Johnston, William M. (1983) (ជាen). The Austrian Mind: An Intellectual and Social History, 1848–1938. University of California Press. p. 13. ល.ស.ប.អ. 978-0-5200-4955-0. 
  12. Pavlac & Lott 2019, p. 278.
  13. Žůrek 2014.
  14. Wilson 2016, pp. v–xxvi.
  15. ១៥,០ ១៥,១ Wilson 2016, p. 496.
  16. ១៦,០ ១៦,១ (de) Gerhard Krause, Gerhard Müller, Siegfried M. Schwertner, Theologische Realenzyklopädie. Band 28. Pürstinger-Religionsphilosophie, Walter de Gruyter, 1997, p. 447
  17. "dMGH | Band". web.archive.org. 2020-01-28. Retrieved 2025-02-13.
  18. ១៨,០ ១៨,១ ១៨,២ ១៨,៣ ១៨,៤ Francis Rapp, Le Saint-Empire romain germanique: d'Otton le Grand à Charles Quint , Paris, Seuil, coll. « Points / Histoire » (no 328), juin 2003, 2e éd. (1re éd. oct. 2000), 1 vol., 379, 18 cm (ISBN 978-2-02-055527-2, EAN 9782020555272, OCLC 469956961, BNF 39019558, SUDOC 073376507).
  19. ១៩,០ ១៩,១ Rovan, J. (1999). Histoire de l’Allemagne. Seuil.
  20. Schillinger, J. (2002). Le Saint-Empire. Ellipses Marketing.